Vi har åkt tillbaka till Puri. Den här gången hade bilen säkerhetsbälten men inte några fästen så bilbarnstolen fick stanna hemma. Drygt halvvägs hade Alma noggrannt utforskat sin del av bilen och kunde komma till ro. Handen trevade sig innanför mammas tröja, nappen darrade till, en stilla suck och så sov hon.
Strax därefter tog mamma också en liten lur.
Saturday, October 16, 2010
Biltröst
Sunday, October 10, 2010
Million Dollar Baby
Efter önskemål om engelska inlägg testar vi det. Först svenska, then english.
Vi var på väg för att simma när Alma snubblade. Det har hänt många gånger på gatan utanför, full av sten och grus. Som vanligt lyfter jag upp henne för att borsta bort grus och lera, men den här gången är det blod och tårar. Alma håller sig för munnen och spottar och dreglar blod. Anna och jag blir klart skärrade och skyndar oss tillbaka för att tvätta och försöka se vad som hänt. Hoppas det inte är tänderna... När Alma lugnat sig lite försöker vi titta efter men hon låter oss inte undersöka munnen. Det vi ser ser ok ut men vi beslutar oss ändå för att åka till en doktor som får titta noggrannare på henne.
Byter blodiga kläder och hittar en autorickshaw som kan köra oss en bit, sedan måste vi byta. Då får vi höra att det är autorickshawstrejk. Ingen kör in mot stan. Vi får ta buss. Bussen som efter ett tag dyker upp tar en dryg timme för att ta oss nästan hela vägen. När vi kommer fram till kliniken har de stängt, doktorn arbetar på ett sjukhus några kilometer bort. Och det är strejk...
Tur i oturen erbjuder de oss att åka med dit. En kvinna måste till doktorn med sin son som är dålig och vi kan få åka med. Med vi menas Anna och Alma. Men de lämnar inte mig efter. Jag får åka MC med killen som fixat skjutsen. Han har hjälm, inte jag. Jag har sandaler och t-shirt. Han gasar med ena handen, tutar med den andra. Kryssar fram mellan gående, motorcyklar och bilar. Fullt ös, det enda som saknas är sirenen (och kanske min hjälm). När vi är uppe i 80 tänker jag att idag kanske Alma blir av med sina framtänder och sin far. Sedan försöker jag njuta av färden.
På sjukhuset visar det sig att tänderna är ok. Alma har bitit sig ordentligt, skrubbat läppen och näsan och har ont. Men hon mår ändå bra. Vi får medicin utskrivet, hjälp tillbaka till kliniken, hjälp med betalning, hjälp med det mesta faktiskt. När stressen gått ur kroppen är vi helt utpumpade och snubblar iväg till en lunchrestaurang. Sedan går vi till Annas kontor där alla får beundra Almas fläskläpp (som var rätt fet).
När vi ska hem hittar vi en svartförare som struntar i strejken (och i våra försök att pruta). Ett par dagar senare har svullnaden nästan lagt sig medan skrubbsåret blivit det som syns. Plus två rännilar av snor som vi inte får torka bort...
And now the english version
We were going swimming when Alma stumbled on the road outside. As she held my hand, not the other way around, I couldn't catch her. She hit the ground and started to cry. I picked her up like I've done so many times on this dirt road.
But this time was different. It wasn't red dirt smeared around her face. She was holding her hand in front of her mouth, spitting blood. We got really scared and rushed back home to see how bad it was. To feel ok we decided to take her to a doctor close to Anna's office.
We got an autorickshaw who could take us to the main road, then we would have to change. When we got there the other drivers told us they where on strike this day. No one would take us, but there was this bus... that eventually turned up and took us almost all the way in one hour +. When we finally made it to the clinic it had closed 20 minutes earlier, the doctor now working in a hospital several kilometers away (and we have a strike here, no autorickshaws).
Luckily a guy still in the clinic where just helping a woman with a ride to the hospital and we could join them. Or, Anna and Alma could. Me, I was coming with him on his motorbike. He speeds all the way, hanging on the horn, passing all other two- and fourwheelers (a.k.a cars) in the quite dense traffic. The driver always wear a helmet, the passenger rarely, so there I am in a t-shirt, flip flops, no helmet, hoping this wont be the day Alma loses her front teeth and her dad.
But everything went well. Alma got away with bruises and one fat lip. I enjoyed the ride and we eventually got a black rider to take us home. Two days later the proportions of the upper lip are back to normal, the scratch is eye catching and covered with snot that Alma does not let us wipe away...
Tuesday, October 5, 2010
Alma och Bananmannen
En dag när vi var på väg hem passerade vi genom ett marknadsområde med frukt och grönsaker. Alma stannade till framför ett av stånden och pekade. Till vår förvåning förstod vi att hon ville upp till mannen som satt bland alla bananer.
Normalt brukar hon inte tycka om att okända lyfter upp henne men nu var det hon som tog initiativet. Bananmannen som vi kallar honom eftersom vi aldrig fick hans namn, blev förtjust över att Alma ville sitta hos just honom. Han bjöd på en banan och försäljarna runtom blev grönare än vissa av hans bananer för att inte de blev utvalda.
Alma satt hos honom en stund, åt lite banan och pekade och berättade saker som förblir en hemlighet dem emellan. Han ser glad ut så jag gissar att hon berättade något roligt.
Cafékompisen
Alma tyckte nog inte att Puri var så värst skoj de första dagarna. Dålig mage, feber, ont i halsen, hosta, skoskav - och inga andra barn att leka med. Efter tre nätter bytte vi hotell och en dag när jag gick till caféet bredvid för att ta en kaffe medan Alma sov fanns där en liten kille som inte tänkte låta en läcker tjej glida ur fingrarna. Han tjoade till för glatta livet och Alma vaknade med ett ryck.
De bekantade sig med varandra och tycke uppstod. Han hette Jun och var son till caféets ägare, en månad yngre än Alma och lite annorlunda än barnen på förskolan. Jun lekte med Alma på samma villkor och Alma föll för den lille charmören.
De närmaste dagarna gick vi dit för att se om Jun var där och ibland hade vi tur. Sista dagen stökade de runt bland borden i en timme innan de fick låna caféets telefon. Succé! Telefonen kunde man inte bara ringa med, den spelade även melodier. Jun och Alma dansade och ringde, pratade och turades om att slå nummer. Jag trodde det var en leksakstelefon men det visade sig vara caféets skarpa telefon. Ägaren Debo tyckte det var lika roligt som barnen så jag antar att det var ok att de busringde lite...
Vi ser fram mot nästa besök i Puri och hoppas Jun känner likadant.
Fiskaren
Fiskarna i Puri ger sig ut med sina båtar vid fyratiden på morgonen. Vid sju-åtta kommer de in med dagens fångst. Vi sällade oss till de nyfikna en morgon och Alma fick genast känna på ett par fiskar. De var lite svåra att hålla och gled ned i sanden ett par gånger, jag vet inte va hon egentligen tyckte om dem men hon såg inte så här skeptisk ut hela tiden.
Min gissning är att hon undrade vad den här lilla saken har gemensamt med de robusta firrarna farfar brukar förse oss med. Vi låter henne fundera över saken. När hon får se storleken på fiskarna pappa och farfar "håvar" upp när de är i Nordsätern faller nog bitarna på plats
Friday, October 1, 2010
Bengaliskt bubbelbad
Vår dagliga morgonrutin nu när Alma blivit piggare igen är en tur ned till stranden. Första dagen var Alma lite rädd för vågorna. Nu är det pappa som är lite rädd för att hans dotter ska vara lika våg(!)halsig som honom.
Än så länge går hon inte iväg själv. Idag släppte hon pappa för att plocka upp ett par snäckor och hann inte ta tag i honom igen när nästa våg kom. Alma försökte parera genom att sätta sig ned på huk men då fick vågen tag om henne och hon drev omkull på rygg och hade fullt sjå att hålla huvudet över vattnet. Pappa fiskade snabbt upp henne och Alma såg mest förbryllad ut, torkade vattnet ur ögonen och flaxade sedan att hon ville ner igen.
Stranden i Puri
Kände att förra inlägget var lite gnälligt. Lite öststatstungt på ett tråkigt sätt som inte passar ett kulört och vibrerande Indien. Vi ändrar tonen och passar samtidigt på att lägga in lite bilder.
Eftersom det blir väldigt varmt på dagarna har vi börjat stiga upp mellan sex och sju och gå direkt till stranden. Vid åtta går vi till hotellet för att äta frukost. Det är en fantastisk start på dagen. Alma kollar in vad fiskarna fått med sig hem och vi badar en lite stund innan solen blivit för stark.