Wednesday, December 8, 2010
Kon och trumpetaren
Trumpet player from Fredrik Eriksson on Vimeo.
En tidig morgon hörde vi en sorgsen trumpet spela samma slinga om och om igen. Envetet, som en myggas inande trängde ljudet igenom sömnen. Vi steg upp för att titta och fångade den här spelevinken utanför grinden.
Som tur var det inte en speleman av typen Uggla sjunger om utan vår musikant gick glatt vidare till grannen efter att ha tutat till sig en tia. Kossan gjorde just ingenting. Inga hovklapp, inga välta mopeder. Kan tänka mig att den var ganska mätt på spektaklet.
Tuesday, December 7, 2010
Hundvalparna
Flera hundar i Gokulam har samtidigt fått valpar. Ett par av dem håller till mellan vår lägenhet och våra vänners. De här hundvalparna har beskyddande yogisar från den panamerikanska kontinenten och behöver inte svälta. Yogisar från Chile och Mexico men också USA turas om att gå dit med hundmat, mjölk, ägg, rester från slakteriet, corn flakes... ja, lite smått och gott för valparna och deras mödrar.
Idag är bara tre av de ursprungliga sju valparna kvar hos ena mamman, alla fem hos den andra. Valparna har fått fin mat och växt bra, så folk har plockat hem en efter en. Förhoppningsvis behåller de vovvarna även efter de vuxit ur den charmiga valpkostymen.
Alma fick inte någon hund med hem. Blir längtan för stor kan hon få lite mer av hundmaten hon smakade (corn flakes).
En stund av ro i trafiken
Tuesday, November 30, 2010
Gissa och vinn en indisk present
a) Alma vill bada
b) Alma är en lortunge
c) Alma är ett modeorakel
d) Alma gillar inte mygg
e) Alma är elallergiker
f) Alma har hört farfar prata om Roswell -47
Det kan vara något av ovanstående alternativ, men också något helt annat. Ge ditt förslag. Vår jury bestående av Alma väljer sedan en vinnare som vi skickar en liten indisk present till.
Sömnen - Tandborsten (1 - 0)
![]() |
| Alma lyckades somna utan att ge efter för tandborsten |
På kvällarna är det svårare. I kväll var damen trött så trött och låg helt stilla när jag hämtade borsten och försökte en ny taktik. Jag lade mig bredvid henne och försökte tydligt föklara varför det är så viktigt att borsta tänderna. Jag använde inte skrämselbilderna med de gamla indiska gummorna med sina gulbruna betar - då hade ingen av oss sovit i natt - utan lite mer modesta argument som tandläkare och hur ont hål gör.
![]() |
| Vi vill se henne fortsätta le på det här sättet |
Ni som har gått igenom det här. Nyligen eller för länge sedan. Hur gjorde ni? Mormor tyckte att "Fredrik kan väl berätta en historia, han har ju fantasi". Det gick som det gick.
Effektivaste borstningen har nog varit när vi lekt att tandborsten är ett rymdfordon eller humla som måste komma in i munnen, men det fungerar inte alltid och framför allt inte hur många inflygningar som helst. Oftast hinner vi inte med alla fyra hörnen innan vi får flygförbud och sedan gäller antingen attack eller reträtt och ingendera känns speciellt bra. Vi vill ju att lilltjejen ska få behålla sitt härliga leende.
Monday, November 29, 2010
Pommes - Linser (1 - 0)
![]() |
| Ester och Alma valde pommes frites framför ris och linser. |
Vi förklarade matchen oavgjord eftersom båda gick in i frityrkoma utan att ha rensat tallriken.
Tuesday, November 23, 2010
Bhuba bye bye.
| Farfar Leif och Alma väljer kläder, eller leker "tittut" |
Efter ett par nätter på ett ganska charmlöst lyxhotell har vi hyrt en liten lägenhet där vi planerar stanna några veckor innan vi reser vidare. Farfar är just nu på väg hem till vintern. Alma ska få lite vardag här. Anna ska få jobba för att kunna avsluta det hon påbörjade i Bhubaneswar. Själv ska jag testa om lite yoga kan göra min rygg gladare. Återkommer snart med fler uppdateringar. Puss och kram.
Wednesday, October 27, 2010
Aporna
Igår såg vi en flock apor när vi gick till skolan. De satt på ett inte riktigt färdigt hus nära vårt kvarter. Spännande. Alma pekade och pekade och sa "apa", "apa", "apa. Jag svällde av stolthet över min dotters begåvning. Det var trots allt jag som första gången visade henne en apa och milt rättade henne när hon pekade på en kort mörk herre och stolt sa "apa". Det var lite skoj tyckte jag. Sedan dess har hon titt som tätt pekat på mig med ett försynt, lite trevande "apa".
På kvällen hade aporna förflyttat sig och satt på taken runt vårt hus. Ytterst exotiskt att ha apor som tittar på en när man hänger tvätt. I morse vaknade vi av att de dunsade och small från taket. Tjatter och krukor som gick i kras.
Inte bara krukor visade det sig. När jag och Alma skulle titta på tecknat efter skolan var det stjärnornas krig på TV. Vi gick upp på taket och parabolen såg lite vissen ut. Sned och bucklig. Aporna har dragit vidare och kvar sitter vi utan TV, utan apor men med en bra förklaring till hyresvärden. Jo, det var en flock apor...
Det gäller bara att inte Alma kommer på vem hon brukar peka på när hon hör "apa".
Sunday, October 24, 2010
Grattis kung Arthur
När klockan närmade sig tidpunkten de sagt att jag kunde komma för att äta lite så brakade ett ordentligt regnoväder loss. Det blixtrade och small, regnet smattrade och vinden slet i presenningar och lakan. Temperaturen föll tio grader på mindre än en timme så en och annan farbror kom nog hem med blåfrusna kulor under sina oranga lakan. För mig innebar stormen att jag räddades från ett kalas jag inte ville gå på.
Ett jag däremot skulle vilja gå på är Arthurs tvåårskalas idag. Alma, Anna och jag piper av längtan när vi tänker på kusinerna i Götet och önskar Arthur ett superskoj kalas med mycket tårta, saft och fiskdamm. Stor kram till dig Arthur. Stor kram till storebror Douglas också. Och till mamma och pappa såklart.
Vi har tyvärr ingen ugn i huset så tårtan får bli en bakelse i stället. Farbror Dedde hoppar upp på första bästa ko och ger sig ut på jakt så fort vi ätit frukost...
Present tar Alma med sig hem, så den får du när ni ses nästa gång.
Saturday, October 16, 2010
Chowmein
Idag har Alma haft en storätardag. Vaknade och krävde tutte, sedan fick hon en stor portion gröt. På det följde frukost med mamma och pappa, sedan lite tutte igen. När morgonfrosseriet var över tog vi en förmiddagspromenad innan fröken somnade.
När Alma vaknade efter en dryg timme åt vi en till tallrik gröt och en banan innan vi gick och badade. Det hade pappa lovat henne. En cyklon har passerat kusten. Vågorna är stora och strömmarna kraftiga så vi höll oss i vattenbrynet och sprang så snabbt vi kunde för att undvika att bli översköljda när vågorna kom. Efter en timme kom mamma ned för att berätta att hon beställt lunch till oss. Alma tog chansen och tjatade till sig lite tutte medan pappa tog ett dopp. Sedan skyndade vi oss tillbaka till hotellet och åt.
Efter lunch en till promenad och eftermiddagssömn.Plötsligt är det dags för middag, men först lite mer tutte. På restaurangen beställde vi en portion chow mein till Alma och bad att få den så snabbt som möjligt. Alma kastade sig över sin portion och slevade friskt i sig. När mamma och pappa fick sin mat tog hon lite av den också, men en hel del skickade vårt lilla matvrak rask vidare till två katter som tacksamt strök sig kring hennes stol. Till dessert fick mamma en chokladmuffin, eller en halv efter att Alma fått tag på den. Pappa fick nöja sig med en espresso.
Eftersom det blivit sent gick vi tillbaka till hotellet där storätardagen avslutades med lite... (ja, ni kanske kan gissa vad). Nu sover den lilla gourmanden på rygg med ett belåtet leende på läpparna.
Kvällstur
Ikväll träffade Alma en trevlig farbor som körde rickshaw. Hon fick provsitta och sedan tog hon och mamma en liten åktur runt kvarteret. En dag ska pappa få provcykla, det har han blivit lovad.
Biltröst
Vi har åkt tillbaka till Puri. Den här gången hade bilen säkerhetsbälten men inte några fästen så bilbarnstolen fick stanna hemma. Drygt halvvägs hade Alma noggrannt utforskat sin del av bilen och kunde komma till ro. Handen trevade sig innanför mammas tröja, nappen darrade till, en stilla suck och så sov hon.
Strax därefter tog mamma också en liten lur.
Sunday, October 10, 2010
Million Dollar Baby
Efter önskemål om engelska inlägg testar vi det. Först svenska, then english.
Vi var på väg för att simma när Alma snubblade. Det har hänt många gånger på gatan utanför, full av sten och grus. Som vanligt lyfter jag upp henne för att borsta bort grus och lera, men den här gången är det blod och tårar. Alma håller sig för munnen och spottar och dreglar blod. Anna och jag blir klart skärrade och skyndar oss tillbaka för att tvätta och försöka se vad som hänt. Hoppas det inte är tänderna... När Alma lugnat sig lite försöker vi titta efter men hon låter oss inte undersöka munnen. Det vi ser ser ok ut men vi beslutar oss ändå för att åka till en doktor som får titta noggrannare på henne.
Byter blodiga kläder och hittar en autorickshaw som kan köra oss en bit, sedan måste vi byta. Då får vi höra att det är autorickshawstrejk. Ingen kör in mot stan. Vi får ta buss. Bussen som efter ett tag dyker upp tar en dryg timme för att ta oss nästan hela vägen. När vi kommer fram till kliniken har de stängt, doktorn arbetar på ett sjukhus några kilometer bort. Och det är strejk...
Tur i oturen erbjuder de oss att åka med dit. En kvinna måste till doktorn med sin son som är dålig och vi kan få åka med. Med vi menas Anna och Alma. Men de lämnar inte mig efter. Jag får åka MC med killen som fixat skjutsen. Han har hjälm, inte jag. Jag har sandaler och t-shirt. Han gasar med ena handen, tutar med den andra. Kryssar fram mellan gående, motorcyklar och bilar. Fullt ös, det enda som saknas är sirenen (och kanske min hjälm). När vi är uppe i 80 tänker jag att idag kanske Alma blir av med sina framtänder och sin far. Sedan försöker jag njuta av färden.
På sjukhuset visar det sig att tänderna är ok. Alma har bitit sig ordentligt, skrubbat läppen och näsan och har ont. Men hon mår ändå bra. Vi får medicin utskrivet, hjälp tillbaka till kliniken, hjälp med betalning, hjälp med det mesta faktiskt. När stressen gått ur kroppen är vi helt utpumpade och snubblar iväg till en lunchrestaurang. Sedan går vi till Annas kontor där alla får beundra Almas fläskläpp (som var rätt fet).
När vi ska hem hittar vi en svartförare som struntar i strejken (och i våra försök att pruta). Ett par dagar senare har svullnaden nästan lagt sig medan skrubbsåret blivit det som syns. Plus två rännilar av snor som vi inte får torka bort...
And now the english version
We were going swimming when Alma stumbled on the road outside. As she held my hand, not the other way around, I couldn't catch her. She hit the ground and started to cry. I picked her up like I've done so many times on this dirt road.
But this time was different. It wasn't red dirt smeared around her face. She was holding her hand in front of her mouth, spitting blood. We got really scared and rushed back home to see how bad it was. To feel ok we decided to take her to a doctor close to Anna's office.
We got an autorickshaw who could take us to the main road, then we would have to change. When we got there the other drivers told us they where on strike this day. No one would take us, but there was this bus... that eventually turned up and took us almost all the way in one hour +. When we finally made it to the clinic it had closed 20 minutes earlier, the doctor now working in a hospital several kilometers away (and we have a strike here, no autorickshaws).
Luckily a guy still in the clinic where just helping a woman with a ride to the hospital and we could join them. Or, Anna and Alma could. Me, I was coming with him on his motorbike. He speeds all the way, hanging on the horn, passing all other two- and fourwheelers (a.k.a cars) in the quite dense traffic. The driver always wear a helmet, the passenger rarely, so there I am in a t-shirt, flip flops, no helmet, hoping this wont be the day Alma loses her front teeth and her dad.
But everything went well. Alma got away with bruises and one fat lip. I enjoyed the ride and we eventually got a black rider to take us home. Two days later the proportions of the upper lip are back to normal, the scratch is eye catching and covered with snot that Alma does not let us wipe away...
Tuesday, October 5, 2010
Alma och Bananmannen
En dag när vi var på väg hem passerade vi genom ett marknadsområde med frukt och grönsaker. Alma stannade till framför ett av stånden och pekade. Till vår förvåning förstod vi att hon ville upp till mannen som satt bland alla bananer.
Normalt brukar hon inte tycka om att okända lyfter upp henne men nu var det hon som tog initiativet. Bananmannen som vi kallar honom eftersom vi aldrig fick hans namn, blev förtjust över att Alma ville sitta hos just honom. Han bjöd på en banan och försäljarna runtom blev grönare än vissa av hans bananer för att inte de blev utvalda.
Alma satt hos honom en stund, åt lite banan och pekade och berättade saker som förblir en hemlighet dem emellan. Han ser glad ut så jag gissar att hon berättade något roligt.
Cafékompisen
Alma tyckte nog inte att Puri var så värst skoj de första dagarna. Dålig mage, feber, ont i halsen, hosta, skoskav - och inga andra barn att leka med. Efter tre nätter bytte vi hotell och en dag när jag gick till caféet bredvid för att ta en kaffe medan Alma sov fanns där en liten kille som inte tänkte låta en läcker tjej glida ur fingrarna. Han tjoade till för glatta livet och Alma vaknade med ett ryck.
De bekantade sig med varandra och tycke uppstod. Han hette Jun och var son till caféets ägare, en månad yngre än Alma och lite annorlunda än barnen på förskolan. Jun lekte med Alma på samma villkor och Alma föll för den lille charmören.
De närmaste dagarna gick vi dit för att se om Jun var där och ibland hade vi tur. Sista dagen stökade de runt bland borden i en timme innan de fick låna caféets telefon. Succé! Telefonen kunde man inte bara ringa med, den spelade även melodier. Jun och Alma dansade och ringde, pratade och turades om att slå nummer. Jag trodde det var en leksakstelefon men det visade sig vara caféets skarpa telefon. Ägaren Debo tyckte det var lika roligt som barnen så jag antar att det var ok att de busringde lite...
Vi ser fram mot nästa besök i Puri och hoppas Jun känner likadant.
Fiskaren
Fiskarna i Puri ger sig ut med sina båtar vid fyratiden på morgonen. Vid sju-åtta kommer de in med dagens fångst. Vi sällade oss till de nyfikna en morgon och Alma fick genast känna på ett par fiskar. De var lite svåra att hålla och gled ned i sanden ett par gånger, jag vet inte va hon egentligen tyckte om dem men hon såg inte så här skeptisk ut hela tiden.
Min gissning är att hon undrade vad den här lilla saken har gemensamt med de robusta firrarna farfar brukar förse oss med. Vi låter henne fundera över saken. När hon får se storleken på fiskarna pappa och farfar "håvar" upp när de är i Nordsätern faller nog bitarna på plats
Friday, October 1, 2010
Bengaliskt bubbelbad
Vår dagliga morgonrutin nu när Alma blivit piggare igen är en tur ned till stranden. Första dagen var Alma lite rädd för vågorna. Nu är det pappa som är lite rädd för att hans dotter ska vara lika våg(!)halsig som honom.
Än så länge går hon inte iväg själv. Idag släppte hon pappa för att plocka upp ett par snäckor och hann inte ta tag i honom igen när nästa våg kom. Alma försökte parera genom att sätta sig ned på huk men då fick vågen tag om henne och hon drev omkull på rygg och hade fullt sjå att hålla huvudet över vattnet. Pappa fiskade snabbt upp henne och Alma såg mest förbryllad ut, torkade vattnet ur ögonen och flaxade sedan att hon ville ner igen.
Stranden i Puri
Kände att förra inlägget var lite gnälligt. Lite öststatstungt på ett tråkigt sätt som inte passar ett kulört och vibrerande Indien. Vi ändrar tonen och passar samtidigt på att lägga in lite bilder.
Eftersom det blir väldigt varmt på dagarna har vi börjat stiga upp mellan sex och sju och gå direkt till stranden. Vid åtta går vi till hotellet för att äta frukost. Det är en fantastisk start på dagen. Alma kollar in vad fiskarna fått med sig hem och vi badar en lite stund innan solen blivit för stark.
Wednesday, September 29, 2010
Öststatskänsla i Puri
Vår hyresvärd fixade ett rum åt oss på ett statligt "Guest House", billigt, bra enligt utsago. Vi åkte taxi och installerade barnstolen. Alma och Anna sov sig igenom lejonparten av resan. Jag satt fram och stirrade förhäxat på alla lastbilar vi mötte som ena sekunden var på vår sida vägen, andra på sin. Vi kryssar fram mellan motorcyklar, kor, bilar, döda hundar, hål i vägen och så dessa lastbilar. Alla har pilar målade på sina kofångare som markerar hur bred bilen är. Innanför pilarna, på vänster och höger sida, står två ord: "Good Luck". Jag sitter i en liten skitbil bredvid en 20-årig fjant som trixar med allt möjligt och kör för att imponera och gud ska veta att jag inte är imponerad. Glad kanske för att vi kom fram men inte imponerad.
Framme ser allt bra ut. Liv och rörelse, stort komplex, vi får ett rum med en magnifik balkong. Det är lite luggslitet men hey, priset är inte så blodigt heller. Efter ett par dagar ger vi oss och flyr till ett annat dyrare hotell. Visade sig att efter helgen var vi de enda gästerna och passades sålunda hårt av den sysslolösa staben som av någon anledning bara knackade för att få upp dörren och frankt steg in för att sopa eller fråga om vi ville äta lunch, middag eller frukost där. Två av tio förstod engelska och en av dessa var den jobbigaste av de jobbiga med nasal hög röst och en ström av frågor och påståenden som bara aldrig ville ta slut. "Hellloooo, helllloooo, kommmm pliiiizzzz, kommmm pliiizzzz. Helloooooo bejbiiiiii, helloooooo. Izz there a probleeem? No probleeem? What u zink of Iiindia?" och så vidare in absurdum. Maten var ok men inte mer och städningen inte alls, men värst var den otäcka känslan att sitta fast på ett övergivet öststatshotell med öde rum och personal som står och tittar på dig när du äter din frukostfralla. Visst, de ville ha dricks men är inte det något man på ändå förtjänar? Om jag säger att vi gärna äter frukost i matsalen men sedan tvingas skicka frukosten som levererats till rummet till nämnda matsal och sedan leta reda på någon som kan komplettera frukosten med kaffe och te, ska jag då behöva ge dricks för det? Nej, det blev bara lite för mycket och vi checkade ut och bytte till ett mysigare hotell, ett som inte känns som Bollywoodversionen av Shining.
Till på köpet blev Alma ordentligt sjuk med halsont, feber och lös mage. Vi höll henne under uppsikt och såg till att hon drack, försökte med vätskeersättning men varken magen eller snuvan ville ge sig. Till slut åkte vi till sjukhuset där vi fick en påse medicin efter ett treminuters läkarbesök som gick ut på att lyssna på vår beskrivning och svepa med ett stetoskåp över Almas bröstkorg. Senare samma dag berättade mormor på telefon att feber och mage mycket troligt kunde bero på den hord av nya tänder som Alma fått. Vi gav henne medicin mot hosta och satsade på mer vila. Efter ett par tuffa dagar vaknade Alma igår på en restaurang och kastade sig över vår mat. Idag slukade hon frukosten med nyvunnen energi, har inte sett henne äta och dricka så beslutsamt sedan vi kom till Indien. Det var skönt.
Sedan har hon sovit som en stock, tumlat i vågorna och stojjat med John, sonen till ägaren på det café jag gick till när Alma somnat idag. Alma vaknade med ett ryck när hon hörde John ropa till och sedan stökade de runt bland stolarna i en dryg timme.
Nu ser det ut som om vi stannar i Puri tills söndag och sedan åker tillbaka till huset i Bhuba ett par dagar och sedan tillbaka hit. Får försöka beskriva Puri lite mer en annan kväll. Nu är det dags att göra familjen sällskap och krypa till kojs. Kan bara säga att Puris strand klassas som en av Indiens bästa...
Monday, September 20, 2010
Vad gör mor om dagarna
Alma och jag rekommenderar den varmt.
Strömlöst
I lördags regnade det oavbrutet så vi passade på att göra stan. Tog en auto rickshaw till centrum och shoppade lite kläder. Tjejerna alltså. Jag följer Alma som en livvakt och förklarar för folk att hon varken vill bli upplyft, kindnypt eller tagen i hand. Kanske skulle skaffa en sån där spiralsladd som presidentens livvakter har bakom örat.
I söndags var det uppehåll så vi passade på att turista lite. Åkte till ett tempel med ett drygt dussin utkarvade grottor. Lämnade paraplyet hemma. Regnet kom så klart tillbaka men vi kunde hyra paraply av en kille med sex fingrar. Runt grottorna och templet hängde en massa små söta apor och gulklädda munkar. Aporna snattade kex av Alma. Munkarna målade röda och gula prickar i pannan på oss och ville så klart ha en donation för detta. Vi betalar och ler. Det enda problemet är egentligen att få tag i sedlar av små valörer för att betala alla "extraavgifter".
När vi kom hem luktade kläderna vi hängt på tork på taket sedan i fredags lite unket så vi fick tvätta om och hänga inomhus, så nu sitter jag i ett varmt och fuktigt rum och lyssnar på grannens barn som lever rövare fast klockan är fem i elva på natten. Ingen ordning. Elektrikern har kommit så jag avslutar här och går för att se om vi får någon ström i natt.
Uppdatering: Efter femton minuters mumlande och klippande har vi ström igen. Vet inte vad killarna gjorde men det funkade så nu är det dags att krypa till kojs.
Friday, September 17, 2010
Mi casa es su casa
View Maruti Villa, Phase II, Patia, Bhubaneswar in a larger map
Det ser ut som att kvarteret inte var färdigbyggt när bilderna togs, en del hus saknas. Men "vårt" tror jag är med. Om inte markeringen syns. Parallellt med vägen ligger två sektioner om fem hus. Till höger om den nedre av dessa sektioner är ytterligare en sektion om fem byggnader varav en är ljus. Voilá. Om någon har vägarna förbi så är adressen Patia, Maruti Villa Phase II. S-16 är husnumret.
Runt om har också hunnit byggas mer än vad som visas, men vi befinner oss fortfarande på landet mer än i en stad.
Vi testar förskola och bjuder på välling
![]() |
| Alma leker med uniformerna. |
En dag kom Anna hem med information om en förskola som bara ligger någon kilometer härifrån, tio minuters marsch om inte Alma bestämmer tempot. Vi har testat ett par dagar och även om hon är lite ung för att hänga med och uppskatta alla moment får hon nog gå kvar.
| Husguden får smaka svensk välling |
Ett par av barnen som inte heller är så överväldigade av lekregleringen stod och tittade på när Alma bjöd en av statyerna på sin medhavda välling. Varken Alma eller stenansiktet drack värst mycket.
Wednesday, September 15, 2010
GRRRRRR

Tuesday, September 14, 2010
Första veckan
Men resten av resan gick som sagt bättre. Gullig personal på planet gav oss full service och toppade med att smyga till oss extra godsaker från första klass och från dryckesvagnen. Alma protesterade bara när hon var tvungen att sitta fastspänd i mammas knä vid start och landning. Dehli kämpade vi oss igenom och flög raskt vidare mot Bhuba där vi blev hämtade. Almas första men inte sista resa i bil utan att sitta fastspänd. Gissa om det kommer att bli tråkigt att åka bil hemma efter det här.
När de andra som ska arbeta med projektet kommit fick vi skjuts ut till huset. Vi var nu så trötta att ögonen gick i kors. Dagarna efter har varit lite omtumlande. Det är varmt. Det är fuktigt. Huset har varit fullt av hantverkare. Allt har varit aj-aj. Ute får Alma inte göra det, inte gå dit, inte smaka det. Hemma nästan samma sak. Första dagarna i alla fall. Nu har vi hunnit säkra huset och börjar få rutin på hur saker fungerar här. Inte som hemma men likväl ändå.
| Alma med Aditi, Manu och Richi. |
Friday, September 3, 2010
Bhuba blu blu blu bla...
Sunday, August 8, 2010
Förberedelser
Nu är det mindre än en månad kvar tills vi åker till Indien och det är mycket jag behöver göra innan dess. Jag har lärt mig äta med händerna. Det är roligt. Mindre roligt är alla sprutor.I torsdags fick jag ta både min 12- och 18-månadersvaccination. En spruta höger lår, en i vänster lår och en i axeln. Mormor flydde rummet. Mamma bleknade. Pappa gömde sig på jobbet. Jag skrek för full hals och efteråt fick jag glass.



