Alma har varit krasslig, i helgen var hon snorig och lite dålig i magen. Inte så farligt. Vi hade planerat att åka till Puri som ligger vid havet ca 70 km sydväst om Bhuba. Här drivs ett av projekten som Anna och kollegorna Anna och Ingrid ska arbeta med. Vi tänkte att Almas krasslighet skulle ge sig och att vi skulle kunna ha det skönt vid havet.
Vår hyresvärd fixade ett rum åt oss på ett statligt "Guest House", billigt, bra enligt utsago. Vi åkte taxi och installerade barnstolen. Alma och Anna sov sig igenom lejonparten av resan. Jag satt fram och stirrade förhäxat på alla lastbilar vi mötte som ena sekunden var på vår sida vägen, andra på sin. Vi kryssar fram mellan motorcyklar, kor, bilar, döda hundar, hål i vägen och så dessa lastbilar. Alla har pilar målade på sina kofångare som markerar hur bred bilen är. Innanför pilarna, på vänster och höger sida, står två ord: "Good Luck". Jag sitter i en liten skitbil bredvid en 20-årig fjant som trixar med allt möjligt och kör för att imponera och gud ska veta att jag inte är imponerad. Glad kanske för att vi kom fram men inte imponerad.
Framme ser allt bra ut. Liv och rörelse, stort komplex, vi får ett rum med en magnifik balkong. Det är lite luggslitet men hey, priset är inte så blodigt heller. Efter ett par dagar ger vi oss och flyr till ett annat dyrare hotell. Visade sig att efter helgen var vi de enda gästerna och passades sålunda hårt av den sysslolösa staben som av någon anledning bara knackade för att få upp dörren och frankt steg in för att sopa eller fråga om vi ville äta lunch, middag eller frukost där. Två av tio förstod engelska och en av dessa var den jobbigaste av de jobbiga med nasal hög röst och en ström av frågor och påståenden som bara aldrig ville ta slut. "Hellloooo, helllloooo, kommmm pliiiizzzz, kommmm pliiizzzz. Helloooooo bejbiiiiii, helloooooo. Izz there a probleeem? No probleeem? What u zink of Iiindia?" och så vidare in absurdum. Maten var ok men inte mer och städningen inte alls, men värst var den otäcka känslan att sitta fast på ett övergivet öststatshotell med öde rum och personal som står och tittar på dig när du äter din frukostfralla. Visst, de ville ha dricks men är inte det något man på ändå förtjänar? Om jag säger att vi gärna äter frukost i matsalen men sedan tvingas skicka frukosten som levererats till rummet till nämnda matsal och sedan leta reda på någon som kan komplettera frukosten med kaffe och te, ska jag då behöva ge dricks för det? Nej, det blev bara lite för mycket och vi checkade ut och bytte till ett mysigare hotell, ett som inte känns som Bollywoodversionen av Shining.
Till på köpet blev Alma ordentligt sjuk med halsont, feber och lös mage. Vi höll henne under uppsikt och såg till att hon drack, försökte med vätskeersättning men varken magen eller snuvan ville ge sig. Till slut åkte vi till sjukhuset där vi fick en påse medicin efter ett treminuters läkarbesök som gick ut på att lyssna på vår beskrivning och svepa med ett stetoskåp över Almas bröstkorg. Senare samma dag berättade mormor på telefon att feber och mage mycket troligt kunde bero på den hord av nya tänder som Alma fått. Vi gav henne medicin mot hosta och satsade på mer vila. Efter ett par tuffa dagar vaknade Alma igår på en restaurang och kastade sig över vår mat. Idag slukade hon frukosten med nyvunnen energi, har inte sett henne äta och dricka så beslutsamt sedan vi kom till Indien. Det var skönt.
Sedan har hon sovit som en stock, tumlat i vågorna och stojjat med John, sonen till ägaren på det café jag gick till när Alma somnat idag. Alma vaknade med ett ryck när hon hörde John ropa till och sedan stökade de runt bland stolarna i en dryg timme.
Nu ser det ut som om vi stannar i Puri tills söndag och sedan åker tillbaka till huset i Bhuba ett par dagar och sedan tillbaka hit. Får försöka beskriva Puri lite mer en annan kväll. Nu är det dags att göra familjen sällskap och krypa till kojs. Kan bara säga att Puris strand klassas som en av Indiens bästa...
Låter suveränt! Hmm, kanske värt en resa...
ReplyDeleteVi skulle gärna göra er sällskap i värmen. Friska höstdagar i all sin ära, men vad är de mot en dag på stranden?
ReplyDelete