Alma har varit krasslig, i helgen var hon snorig och lite dålig i magen. Inte så farligt. Vi hade planerat att åka till Puri som ligger vid havet ca 70 km sydväst om Bhuba. Här drivs ett av projekten som Anna och kollegorna Anna och Ingrid ska arbeta med. Vi tänkte att Almas krasslighet skulle ge sig och att vi skulle kunna ha det skönt vid havet.
Vår hyresvärd fixade ett rum åt oss på ett statligt "Guest House", billigt, bra enligt utsago. Vi åkte taxi och installerade barnstolen. Alma och Anna sov sig igenom lejonparten av resan. Jag satt fram och stirrade förhäxat på alla lastbilar vi mötte som ena sekunden var på vår sida vägen, andra på sin. Vi kryssar fram mellan motorcyklar, kor, bilar, döda hundar, hål i vägen och så dessa lastbilar. Alla har pilar målade på sina kofångare som markerar hur bred bilen är. Innanför pilarna, på vänster och höger sida, står två ord: "Good Luck". Jag sitter i en liten skitbil bredvid en 20-årig fjant som trixar med allt möjligt och kör för att imponera och gud ska veta att jag inte är imponerad. Glad kanske för att vi kom fram men inte imponerad.
Framme ser allt bra ut. Liv och rörelse, stort komplex, vi får ett rum med en magnifik balkong. Det är lite luggslitet men hey, priset är inte så blodigt heller. Efter ett par dagar ger vi oss och flyr till ett annat dyrare hotell. Visade sig att efter helgen var vi de enda gästerna och passades sålunda hårt av den sysslolösa staben som av någon anledning bara knackade för att få upp dörren och frankt steg in för att sopa eller fråga om vi ville äta lunch, middag eller frukost där. Två av tio förstod engelska och en av dessa var den jobbigaste av de jobbiga med nasal hög röst och en ström av frågor och påståenden som bara aldrig ville ta slut. "Hellloooo, helllloooo, kommmm pliiiizzzz, kommmm pliiizzzz. Helloooooo bejbiiiiii, helloooooo. Izz there a probleeem? No probleeem? What u zink of Iiindia?" och så vidare in absurdum. Maten var ok men inte mer och städningen inte alls, men värst var den otäcka känslan att sitta fast på ett övergivet öststatshotell med öde rum och personal som står och tittar på dig när du äter din frukostfralla. Visst, de ville ha dricks men är inte det något man på ändå förtjänar? Om jag säger att vi gärna äter frukost i matsalen men sedan tvingas skicka frukosten som levererats till rummet till nämnda matsal och sedan leta reda på någon som kan komplettera frukosten med kaffe och te, ska jag då behöva ge dricks för det? Nej, det blev bara lite för mycket och vi checkade ut och bytte till ett mysigare hotell, ett som inte känns som Bollywoodversionen av Shining.
Till på köpet blev Alma ordentligt sjuk med halsont, feber och lös mage. Vi höll henne under uppsikt och såg till att hon drack, försökte med vätskeersättning men varken magen eller snuvan ville ge sig. Till slut åkte vi till sjukhuset där vi fick en påse medicin efter ett treminuters läkarbesök som gick ut på att lyssna på vår beskrivning och svepa med ett stetoskåp över Almas bröstkorg. Senare samma dag berättade mormor på telefon att feber och mage mycket troligt kunde bero på den hord av nya tänder som Alma fått. Vi gav henne medicin mot hosta och satsade på mer vila. Efter ett par tuffa dagar vaknade Alma igår på en restaurang och kastade sig över vår mat. Idag slukade hon frukosten med nyvunnen energi, har inte sett henne äta och dricka så beslutsamt sedan vi kom till Indien. Det var skönt.
Sedan har hon sovit som en stock, tumlat i vågorna och stojjat med John, sonen till ägaren på det café jag gick till när Alma somnat idag. Alma vaknade med ett ryck när hon hörde John ropa till och sedan stökade de runt bland stolarna i en dryg timme.
Nu ser det ut som om vi stannar i Puri tills söndag och sedan åker tillbaka till huset i Bhuba ett par dagar och sedan tillbaka hit. Får försöka beskriva Puri lite mer en annan kväll. Nu är det dags att göra familjen sällskap och krypa till kojs. Kan bara säga att Puris strand klassas som en av Indiens bästa...
Wednesday, September 29, 2010
Monday, September 20, 2010
Vad gör mor om dagarna
För er som inte vet men vill informera er om vad Anna gör på dagarna så har hon och hennes kollegor en separat blogg (http://asforissa.blogspot.com) där de skriver om sitt arbete.
Alma och jag rekommenderar den varmt.
Alma och jag rekommenderar den varmt.
Strömlöst
I kväll har vi ingen ström. Det är i sig inget ovanligt. Strömmen har kommit och gått vissa dagar, men ikväll är det långvarigt och bara vårt hus som drabbats. Vi har ringt vår hyresvärd som skickat efter en elektriker. Tyvärr tar det tid att rulla ut till oss så nu sitter jag i värmen och väntar, Anna och Alma har lagt sig. Alma sover och Anna är på väg in i sömnens värld.
I lördags regnade det oavbrutet så vi passade på att göra stan. Tog en auto rickshaw till centrum och shoppade lite kläder. Tjejerna alltså. Jag följer Alma som en livvakt och förklarar för folk att hon varken vill bli upplyft, kindnypt eller tagen i hand. Kanske skulle skaffa en sån där spiralsladd som presidentens livvakter har bakom örat.
I söndags var det uppehåll så vi passade på att turista lite. Åkte till ett tempel med ett drygt dussin utkarvade grottor. Lämnade paraplyet hemma. Regnet kom så klart tillbaka men vi kunde hyra paraply av en kille med sex fingrar. Runt grottorna och templet hängde en massa små söta apor och gulklädda munkar. Aporna snattade kex av Alma. Munkarna målade röda och gula prickar i pannan på oss och ville så klart ha en donation för detta. Vi betalar och ler. Det enda problemet är egentligen att få tag i sedlar av små valörer för att betala alla "extraavgifter".
När vi kom hem luktade kläderna vi hängt på tork på taket sedan i fredags lite unket så vi fick tvätta om och hänga inomhus, så nu sitter jag i ett varmt och fuktigt rum och lyssnar på grannens barn som lever rövare fast klockan är fem i elva på natten. Ingen ordning. Elektrikern har kommit så jag avslutar här och går för att se om vi får någon ström i natt.
Uppdatering: Efter femton minuters mumlande och klippande har vi ström igen. Vet inte vad killarna gjorde men det funkade så nu är det dags att krypa till kojs.
I lördags regnade det oavbrutet så vi passade på att göra stan. Tog en auto rickshaw till centrum och shoppade lite kläder. Tjejerna alltså. Jag följer Alma som en livvakt och förklarar för folk att hon varken vill bli upplyft, kindnypt eller tagen i hand. Kanske skulle skaffa en sån där spiralsladd som presidentens livvakter har bakom örat.
I söndags var det uppehåll så vi passade på att turista lite. Åkte till ett tempel med ett drygt dussin utkarvade grottor. Lämnade paraplyet hemma. Regnet kom så klart tillbaka men vi kunde hyra paraply av en kille med sex fingrar. Runt grottorna och templet hängde en massa små söta apor och gulklädda munkar. Aporna snattade kex av Alma. Munkarna målade röda och gula prickar i pannan på oss och ville så klart ha en donation för detta. Vi betalar och ler. Det enda problemet är egentligen att få tag i sedlar av små valörer för att betala alla "extraavgifter".
När vi kom hem luktade kläderna vi hängt på tork på taket sedan i fredags lite unket så vi fick tvätta om och hänga inomhus, så nu sitter jag i ett varmt och fuktigt rum och lyssnar på grannens barn som lever rövare fast klockan är fem i elva på natten. Ingen ordning. Elektrikern har kommit så jag avslutar här och går för att se om vi får någon ström i natt.
Uppdatering: Efter femton minuters mumlande och klippande har vi ström igen. Vet inte vad killarna gjorde men det funkade så nu är det dags att krypa till kojs.
Friday, September 17, 2010
Mi casa es su casa
Karttjänsterna från google, hitta, eniro med flera är fantastiska. Lyckades efter ett par minuter ladda google maps och hitta vårt område.
View Maruti Villa, Phase II, Patia, Bhubaneswar in a larger map
Det ser ut som att kvarteret inte var färdigbyggt när bilderna togs, en del hus saknas. Men "vårt" tror jag är med. Om inte markeringen syns. Parallellt med vägen ligger två sektioner om fem hus. Till höger om den nedre av dessa sektioner är ytterligare en sektion om fem byggnader varav en är ljus. Voilá. Om någon har vägarna förbi så är adressen Patia, Maruti Villa Phase II. S-16 är husnumret.
Runt om har också hunnit byggas mer än vad som visas, men vi befinner oss fortfarande på landet mer än i en stad.
View Maruti Villa, Phase II, Patia, Bhubaneswar in a larger map
Det ser ut som att kvarteret inte var färdigbyggt när bilderna togs, en del hus saknas. Men "vårt" tror jag är med. Om inte markeringen syns. Parallellt med vägen ligger två sektioner om fem hus. Till höger om den nedre av dessa sektioner är ytterligare en sektion om fem byggnader varav en är ljus. Voilá. Om någon har vägarna förbi så är adressen Patia, Maruti Villa Phase II. S-16 är husnumret.
Runt om har också hunnit byggas mer än vad som visas, men vi befinner oss fortfarande på landet mer än i en stad.
Vi testar förskola och bjuder på välling
![]() |
| Alma leker med uniformerna. |
En dag kom Anna hem med information om en förskola som bara ligger någon kilometer härifrån, tio minuters marsch om inte Alma bestämmer tempot. Vi har testat ett par dagar och även om hon är lite ung för att hänga med och uppskatta alla moment får hon nog gå kvar.
| Husguden får smaka svensk välling |
Ett par av barnen som inte heller är så överväldigade av lekregleringen stod och tittade på när Alma bjöd en av statyerna på sin medhavda välling. Varken Alma eller stenansiktet drack värst mycket.
Wednesday, September 15, 2010
GRRRRRR

Alma gillar katter. Grrr säger hon förtjust när hon ser dem. Alma ÄLSKAR tigrar och lejon. GRRRRRR!!! tjuter hon när hon får se dem. Ibland går dock djurvurmen överstyr. Härom natten gjorde sig tigern i henne påmind och hon höll oss vakna halva natten. Hon morrade inte så förtjust, snarare ett molande gnyende, bökande och trevande, sparkande och roterande. Lite mer hund än katt just då. Förklaringen upptäckte vi på morgonen. Tre nya tänder - nummer 9, 10 och 11 - hade brutit igenom. Vi firade detta med att åka till zoo och titta på lite större kattdjur, som skönheten på bilden.
Tuesday, September 14, 2010
Första veckan
Ni som undrat varför vi inte skrivit något. Till vårt försvar får jag säga att vi skaffade mobilt bredband ganska omgående, trodde vi. Efter den initiala testperioden om 72 timmar dog uppkopplingen plötsligt och det visade sig att eftersom vi inte var indier (!) kunde vi inte inneha det abonemang vi tecknat. Nu har vi hittat en indisk bulvan och hoppas det ska gå bättre framöver.
Nu följer en sammanfattning av den första veckan.
Resan gick bra, över förväntan bra, trots en inledande fadäs där vi höll på att missa planet från Arlanda. Morbror David skjutsade ut oss i god tid. Incheckning gick bra, vi sniglade oss igenom säkerhetskontroller och satte oss sedan för lite mellanmål innan boarding. Plötsligt var det kort om tid och vi hastade iväg till gate A10. Väl där väntade folk på att få åka till Danmark. Lätt panik. Vilken gate skulle vi till? F63, andra ändan av flygplatsen. Våra namn ropas ut. Full panik. Vi rusar genom avgångshallen. Fredrik först med alla väskor. Anna med Alma efter. Nästan framme. Passkontroll (igen). Vänta in Anna och Alma. Igenom. Toklöpning genom tomma korridårer. Planet kvar. Vi kommer med. Eftersvettningarna ville aldrig sluta och nu vet vi hur ni känner er, ni som springer till ljudet av era namn i högtalarsystemet. Och vi känner med er...
Men resten av resan gick som sagt bättre. Gullig personal på planet gav oss full service och toppade med att smyga till oss extra godsaker från första klass och från dryckesvagnen. Alma protesterade bara när hon var tvungen att sitta fastspänd i mammas knä vid start och landning. Dehli kämpade vi oss igenom och flög raskt vidare mot Bhuba där vi blev hämtade. Almas första men inte sista resa i bil utan att sitta fastspänd. Gissa om det kommer att bli tråkigt att åka bil hemma efter det här.
När de andra som ska arbeta med projektet kommit fick vi skjuts ut till huset. Vi var nu så trötta att ögonen gick i kors. Dagarna efter har varit lite omtumlande. Det är varmt. Det är fuktigt. Huset har varit fullt av hantverkare. Allt har varit aj-aj. Ute får Alma inte göra det, inte gå dit, inte smaka det. Hemma nästan samma sak. Första dagarna i alla fall. Nu har vi hunnit säkra huset och börjar få rutin på hur saker fungerar här. Inte som hemma men likväl ändå.
Men resten av resan gick som sagt bättre. Gullig personal på planet gav oss full service och toppade med att smyga till oss extra godsaker från första klass och från dryckesvagnen. Alma protesterade bara när hon var tvungen att sitta fastspänd i mammas knä vid start och landning. Dehli kämpade vi oss igenom och flög raskt vidare mot Bhuba där vi blev hämtade. Almas första men inte sista resa i bil utan att sitta fastspänd. Gissa om det kommer att bli tråkigt att åka bil hemma efter det här.
När de andra som ska arbeta med projektet kommit fick vi skjuts ut till huset. Vi var nu så trötta att ögonen gick i kors. Dagarna efter har varit lite omtumlande. Det är varmt. Det är fuktigt. Huset har varit fullt av hantverkare. Allt har varit aj-aj. Ute får Alma inte göra det, inte gå dit, inte smaka det. Hemma nästan samma sak. Första dagarna i alla fall. Nu har vi hunnit säkra huset och börjar få rutin på hur saker fungerar här. Inte som hemma men likväl ändå.
| Alma med Aditi, Manu och Richi. |
Anna och kollegorna har varit borta under långa dagar, Alma hemma med pappa. Vi har gått våra små promenader för att se vad som finns att göra och det är lite tradigt i början, innan man knäcker koderna. Det är kul med kor, getter och hundar (ja vi bor lite utanför stan) men inte så kul att inte få klappa dem. Grannarna har varit väldigt nyfikna och hälsat och frågat var vi kommer från. Till Almas stora lycka finns det fler barn på gatan och vi har hunnit börja bli kompisar med dem. Antagligen tycker mammorna att det är lite lustigt att Almas blekfis till far inte arbetar utan driver runt hemma hela dagarna, men det tar vi. Mammorna bjuder trots allt på te när Alma är där och leker. Och de har en speciell ton som de tar till när barnen gör något de inte får som Alma antagligen hoppas pappa aldrig hittar, för den biter.
I helgen var det fest för elefantguden Ganesha och vi tog en Auto rickshaw till stan för att se lite glam men kom för tidigt och var lite för lite hinduer för att få komma in i templen. Vi fick stanna utanför och titta från ett utkikstorn tills det började regna igen. Monsunen är inte över så vi flydde in i en av de få restauranger som hade öppet. Alma fick en sötsak av en snäll farbror och sprang sedan runt runt runt runt bordet glatt tjattrande och tjoande tills sockerchocken gick ur kroppen och humöret dalade som en sten. Vi raggade upp en ny rickshaw och åkte hem igen. Nu när mörkret fallit blev det rätt mysigt med alla kulörta lyktor som satts upp och det kändes ändå som om det varit lite fest.
Friday, September 3, 2010
Bhuba blu blu blu bla...
I dag frågade hon rakt ut var vi ska åka, jag är i alla fall ganska säker att det var så hon menade med meningen "Blu blu blu blubla bla bla bfthc... da da bla bla blublublub?!"
- Bhubaneswar svarade jag.
- Blu blu blu blubla fftch upprepade Alma.
Många uppfattar namnet som lite svårt att komma ihåg. MEN, det finns en enkel minnesregel: Vi tänker väl alla på Hubba Bubba, inte sant? Stryk hubba, ändra sedan "inte sant?" till en slarvigt uttalad blandning av franskans och tyskans motsvarigheter; n'est pas och nicht wahr = n'est wahr = nes war = Bubba nes war = Bhubaneswar.
- Pftt blev svaret.
- Bapa, blblblub daba bablablablu fftch fortsatte Alma och tittade uppfordrande på mig.
- Var det ligger? Här.
- Blu blubla da dada?
- Jo, det finns djur.
- Bhabhababba bablababa, grrrraaahhhh?
- Jepp, både elefanter och tigrar.
Den sista informationen fällde avgörandet. Alma satte Barbarbara i vagnen och gjorde sig redo att åka. Anna och jag är inte lika redo. Fortfarande en myriad av småsaker som ska packas ned av oss och upp av Alma innan vi är överens om att nedpackat kanske ändå är bäst.
I morgon är sista dagen på jobbet. Söndag vid lunch lyfter planet.
- Uj uj! som Alma brukar säga
Subscribe to:
Posts (Atom)
